forbidden

Vad gör man när man är kär i en person som känner likadant tillbaka, om inte mer, men som är 16 år äldre, vilket gör att det inte fungerar. Han kan inte komma hem till min mamma och presentera sig och säga "hej, jag är 3 år yngre än dig" och han kan inte säga till sin mamma att han hittat en nittonåring. Det går liksom inte. Vad gör man? Gillar läget eller? Eller kanske inte gillar läget. Jag vet faktiskt inte. Jobbigt är det i alla fall och ingenting man kan göra något åt. Det går bara inte. Hur mycket vi än vill. Life is life.

Jag försöker intala mig själv och alla andra hela tiden att det är okej, att jag inte saknar dig. Detta för att hålla mig stark, för att inte falla in i sorg och ensamhet. Men sanningen är att jag går hela tiden och försöker hålla tårarna inne. Efter tre år går det inte låta bli att känna sorg och ensamhet trots att det är vad man vill. Jag valde detta och står fast vid det, jag vet att jag kan få allt tillbaka, bara jag åker till dig och säger att jag ångrar mig, men jag vet att jag kommer sitta i samma position igen. Vi hade det inte bra. Jag saknar inte dig, jag saknar sällskapet. Att veta att man har någon. Okej, lite saknar jag dig, allt du vet om mig, allt jag vet om dig. Det kommer jag sakna mest av allt. Att inte ha någon att prata med som jag kunde prata med dig. Du var min pojkvän, min bästa vän, mitt allt. Jag saknar det när jag tittar igenom gamla bilder och sms, men vi är inte de personerna längre, vi var inte längre det paret. Det går inte att leva i en lögn och fantasi. Jag levde i en lögn och jag valde att avsluta oss innan jag gjorde något dumt för att såra dig. Det är bättre att avsluta det innan något hänt, på så sätt kan vi i stället för att hata varandra, bygga upp en vänskap. Jag längtar tills vi nått den punkt då vi inte känner någon kärlek för varandra längre. Jag vill nå den punkt då jag kan vara lycklig för din skull att du hittat någon ny och du vara lycklig för min skull att jag hittat någon ny. Båda två hatar att ex finns med i bilden när man hittar någon ny och jag vill inte kräva av dig att vi ska vara vänner när du väl gör det, jag förstår om det inte går (mer än någon annan). Men på något sätt drömmer jag om att vi ska kunna vara vänner, att din kommande flickvän då ska förstå att det inte finns något kvar av våra känslor för varandra så att det kan vara okej för oss att prata, kanske bara någon gång ibland. Jag önskar dig all lycka i livet och vill att du ska veta att jag har haft den bästa tiden i mitt liv med dig. Jag ångrar ingenting. Jag älskar dig.

Vad vill jag med dig egentligen? Jag vet inte vad jag vill. På ett sätt vill jag bara ha dig massor. Jag tänker på dig mycket, fantiserar lite. Önskar att du ska höra av dig till mig. Men det är nog nyfikenheten som styr över det. Spänningen. Men sedan när jag träffar dig känns det helt annorlunda. Inte alls någon spänning. Då är du inte den jag vill att du ska vara. Jag vill att du ska vara min snygga rakade lärare som jag klickade så pass med. Som jag kunde prata med hur lätt som helst, som visade världens entusiasm när han pratade med mig. Den personen som det inte alls var någon obehaglig och pinsam tystnad med när det var tyst. Nu är du blyg, vågar knappt titta på mig, och undviker att prata med mig. Jag gillar självsäkra killar, män, karlar. Raka motsatsen. Men i min dröm och mina tankar är det precis vad du är. På. Ber mig komma till dig, visar vad du vill. I min dröm vågar jag det jag aldrig skulle våga i verkliga livet. Jag vet vad du tycker om mig och vad du känner för mig. I min dröm vill jag komma till dig, ta kontrollen och ta dig med storm. Men jag skulle aldrig våga. Aldrig våga om du inte visade mig vägen, visar vad du vill. Tar lite kontroll. Var den jag vill att du ska vara. Var den du var för ett år sedan. Vad det hade varit bra. Jag hade fallit pladask för dig. Jag har alltid haft någon dragning till dig och jag tror inte att många av tjejerna i klassen kan påstå att du inte var attraktiv. Någon gång har man väl tänkt tanken, men snabbt viftat bort den. Nu tänker jag tanken varje dag. Jag trodde aldrig att jag skulle falla för min lärare. Hade aldrig fattat hur någon kunnat falla för sin lärare. Men oj oj oj, vad jag har fallit. Stenhårt. Men det är för den du var då. Jag tror fortfarande att du är den personen. Önskar. Vad hände? Vad synd. Men jag kommer fortsätta drömma och hoppas. En vacker dag kanske vi står där. En dag kanske vi passar ihop. Igen. Vid rätt tidpunkt.

Jag är så arg på dig. Så jävla jävla jävla arg på dig.

"Tiden läker alla sår", "man glömmer med tiden" men man gör ju inte det. Visst, man kan glömma för en stund, men det lustiga med människans hjärna är att den gärna förtränger det dåliga. Jag kan se på bilder på vissa människor, människor som jag haft en fin tid med men som sedan behandlat mig som skit, som jag också behandlat som skit tillbaka och lämnat det så, och så kan jag känna saknad. En fruktansvärd saknad. En saknad tillbaka till tiden som var den värsta i mitt liv. Men det har jag förträngt, tänker; så hemskt kan det inte ha varit. Fast det var det ju. Det fick mig att göra sjuka saker. Ge hat mot alla som älskade mig, tillslut mot de få som fanns kvar, de få som inte älskade mig utan faktiskt bara stod ut med mig. Men på något sätt minns jag det inte. Jag ser bara det fina. Min bästa vän. Den som inte än hunnit svika mig något så brutalt, den enda som stod där med mig och gav alla "the middle finger". Vi var de som inte brydde oss, vi var de som klarade oss själva. De självsäkra, de starka. Stark mot stark betyder katastrof. Vi bröt ner varandra, vart svagare än alla. Vi gav upp. Bägge två. Och se på oss nu. Det är helt oförståeligt hur man kan gå från bästa kompisar till ingenting. Vi hälsar inte på varandra, vi ser inte åt varandra. Och trots att jag glömt dig för några år, skär det i hjärtat varje gång jag minns dig. Det skär och krossar eftersom tiden gick för fort. Fyra år har gått. Vi fick för kort tid av kärlek. Att så kort tid av hat kunde sätta oss i denna position. Att så kort tid av hat kan spela så stor roll i lång tid av kärlek. Att det ska ta fyra år att inse att man skulle tagit vara på det. Eller så är det bara så att jag förträngt smärtan av ditt svek. Jag har alltid undrat varför. Vad fick du ut av ditt svek mot mig? Du var lika ensam som jag. Du var svagare än jag. Du föll. Jag var bättre på att vara stark. Och jag tror att det var det som skar i hjärtat djupast. Att DU föll. Att du inte var lika stark som jag. Jag ville glömma dig, lägga allt bakom mig. Det gick bra. För en stund. Nu minns jag dig och jag saknar dig. Den gamla du. Nu minns jag ditt svek. Jag minns hatet. Och vet du vad? Tiden läker inte alla sår. Man glömmer inte med tiden. Jag minns allt som om du precis gjort det. Nu är du populär. Du har många vänner. Grattis. Du har lärt dig. Du har lärt dig av dem. Alla de som vi gav "the middle finger". Du har lärt dig att vara svag. Men vet du vad? Jag står här och väntar. För ensam är stark. Det kommer du snart inse. Och jag kan lära dig att vara stark igen. Det är min tröst. Att du är svag och jag är stark. Och jag kan trots allt tacka dig för att du gjort mig ännu starkare. Ditt svek har fått mig att klara mig igenom andra svek. Du har hjälpt mig hitta mig själv och växa. Du har lärt mig att jag hellre är ensam än bland folk jag inte gillar. Du har lärt mig att kunna vara ensam och trivas med det. Jag lär mig av dina misstag. Du är svag och jag är stark.

Okej. Jag har en bekännelse. Det här är min hemliga blogg. Ingen läser den. Än. Jag har inte berättat för någon att jag har den och inte spridit den på något vis. Jag vet inte hur länge den kommer hållas hemlig, jag vet inte om jag kommer berätta eller om någon kommer hitta den, men tillsvidare är den dold. Jag har pojkvän, men senaste tiden har mycket andra känslor bubblat upp. Gamla, gömda känslor, nya känslor. Och andra känslor har sakta börjat brinna ur. Detta är känslor som är svåra att hantera eftersom jag är en människa som måste prata ur mig. Det jag gömmer måste jag på något sätt få ur mig. Jag är inte heller någon som gillar att berätta om mina töntiga problem för alla och lägga det på deras axlar, därför var detta en fin lösning. Jag menar, att skriva dessa saker i min riktiga, offentliga blogg känns lite opassande. Att folk kan läsa alla mina tankar och känslor. Att öppna upp sig och vara så naken inför alla man känner. Dessa tankar som ni vid detta lag kanske förstått är väldigt förbjudna. I alla fall när man har pojkvän. Och dagens ämne och tankar känns förbjudna i samhället. Enligt lagen osv. är det fullkomligt tillåtet, men på något sätt är man så utpekad. Jag har börjat kolla på äldre män. Alltså män. 30-40. Och jag gillar det. Deras beteende, hur de hanterar en. Allt de gör, hur de ser på livet och andra människor. De uppskattar en på ett annat sätt och uppmuntrar på ett annat sätt. Ett annat sätt som är främmande och spännande. Något som gör mig nyfiken. Jag har tidigare aldrig kunnat tänka i de banorna. Inte ens funderat på att tänka i de banorna. Män som skulle kunna vara min pappa nästan. Män i den åldern kunde jag bara se som "pappamaterial". Varje gång någon i den åldern var snäll mot en såg man det som en "pappig" gest. Men nu är man helt plötsligt vuxen och de ser en inte längre som ett barn. Män som inte känt mig som barn utan som bara ser mig som vuxen, ser det på ett annat sätt. De ser mig som en kvinna. En ung kvinna som är helt möjlig att ligga med, ragga på, ha ett förhållande med. För någon månad sedan fick en speciell person mig att öppna upp ögonen för det. Ni vet i alla filmer, alla tjejers "otroliga dröm", att ha en hemlig affär med läraren, lite det scenariot hände mig. Jag har alltid tyckt att min lärare ser bra ut, alltid tänkt lite på det och velat att han ska titta lite extra på mig. Vilket han gjorde. Jag fick nog lite extra uppmärksamhet och lite extra uppmuntran. Men så tänkte jag om och tänkte att "nej, han är min lärare, 16 år äldre än mig. Jag kan inte tänka så." Sen slutade han, det gick ett år, han och hans sambo splittade och så hörde han av sig. Han bekände någonting jag aldrig kunnat tänka mig. Och jag vart glad. Det var som att tända ett ljus. Helt plötsligt öppnade jag upp ögonen för det. Och det är så nytt och spännande. En dörr öppnades och det är klart man vill utforska det. Jag vet inte om det är normalt. Jag vet inte vad jag ska göra. Det är konstigt det här..

Ibland blir jag arg på mig själv. Hur jag reagerar mot dig. Men det är bara när jag är full. Jag vet egentligen att det är jag som är desperat efter din uppmärksamhet. Jag tror att du vill ha min uppmärksamhet och att det är jag som styr detta. Vad fel man kan ha när man är full. Så fel, så fel. Det är sorgligt. Mitt liv är sorgligt. Jag är sorglig.

Jag drömde om dig inatt. Det var underbart. Det var en sådan fin dröm. Allt man önskar vore mitt, var mitt, allt man önskar skulle hända, hände. Den kändes så verklig. Så sann. Men sedan är ju drömmar bara en massa lögner. De får en att tro att man lever sitt önskeliv, ger en en smak av det ljuva livet, för att sedan krossa ens hjärta lite när man vaknar. Men det är väl därför de kallas drömmar. Jag drömmer om dig, inte bara nattligt utan som en livsdröm. Jag vet inte varför. Jag vet inte vad det är med dig som gör mig så såld och fast. Egentligen är det inget speciellt med dig, och egentligen vet jag inte om jag verkligen tycker såhär om dig. Jag vet bara att jag föll för dig då och trots att vi inte träffats på riktigt efter det, känner jag fortfarande av det. Kanske är det just därför. Jag ser bara dig som den du var då. Den jag var så fast för då. Eller så är det spelet. Att försöka få det man inte kan få. Fast på en mycket högre nivå. Jag kommer förlora. Oddsen är emot mig. Varför inte bara lägga sig? Vinsten är inte så hög längre. Tror jag. Då är det ju inte ens värt det? Men ändå kan jag inte lägga mig och erkänna mig förlorare. Fast jag helst av allt skulle vilja. Jag har fastnat i detta spelberoende. Jag kan lägga av för en stund, men påminns snabbt när minnen kommer tillbaka. Jag har glömt mycket. Mycket som jag blivit påmind om. När jag ser tillbaka och tänker på minnena känns det som att vi är tillbaka där. Det känns som att alt var som då. Min ställning till dig och din ställning till mig. Det var bra. Kanon. Toppen. Men så kom sommaren och svepte bort allt. Vi glömde varandra. Rättning; du glömde mig. Jag glömde dig för en sekund. Gömde undan dig bakom dammet på byrån. Visst du minns mig, som person. Inte som den. Du hälsar när vi ses, är glad, trevlig. Men vi är bara bekanta nuförtiden. Jag är äldre nu. Vuxen. Det borde ge mig bättre odds. Jag kan spela ignorant mot dig och har gjort det. Då vill du spela. Då går du all in och tar mig med storm. Det är så svårt att hålla emot, eftersom jag vet att du är game. Jag är game om du är. Men vi kan inte spela tillsammans och du är bättre. Du spelar med många, jag spelar med dig. Du har erfarenhet, du vinner. Jag förlorar. Jag vet att du gillar ignorans. Jag vet att du hatar ignorans. Du är precis likadan som jag. Vrång. Du får ignorans, blir sur och ignorerar tillbaka när du får uppmärksamhet. Precis som jag. Du kanske tänker precis som jag? Jag blir frustrerad på dig, du kanske blir frustrerad på mig? Det kanske är jag som är värst. Det kanske är jag som är bäst på game. I så fall kommer du ifatt. Jag vill vinna, men orkar inte spela längre. Jag har spelat i fyra år nu. Jag är trött.

Besvikelse. Varför blir man besviken, fast man räknat med svaren man får? Kanske är det inte svaren utan bara situationen? Situationen är dålig. Den är skit. Kassare än kassheten själv. För vilka val man än gör och vilka vägar man än går, blir det skit i denna situation. Att vara trött på det man har, trots att det är ett ganska bra läge, och må dåligt över det. Men att må dåligt över att lämna ett ganska bra och stabilt läge för något helt annat, oväntat, orätt och definitivt ostabilt. Ostabiliteten som gång på gång bekräftar sig själv som ett dåligt alternativ. Varför är det trots detta så lockande? Ett stabilt läge borde väl vara bra? Ett sådant man vill dras till. Eller? Man borde inte vilja dras till något dåligt, något som gör en galen gång på gång. Som får en att balla ur. Något som gör att man mestadels av tiden blir arg och besviken. Då borde man stanna i sitt stabila läge. Eller..? Ska man nöja sig med det man har. "You don't know what you've got til it's gone." Det är väl sant? Ibland är det hårt att följa sitt hjärta, och vad gör man om hjärtat vill två olika saker på två olika vägar? Ska man följa hjärnan då? To be continued...

Det är helt sjukt att det knappt känns som det någonsin varit. Ändå känns det så himla mycket. Jag ser igenom bilder, tittar på dig och vet att för några dagar sedan var jag fast på din näthinna. Och jag vet vad du tänkte. Det där som du inte får tänka på. Precis som jag. Du tänkte på precis samma sak. Jag såg det i dina ögon. Dina ögon som du vände bort av besvikelse. Besviken över min reaktion. Besviken precis som jag. Du och jag vet att det är sant. Du och jag vet. Bara du och jag. Ingen kan någonsin riktigt veta. Vi kan säga vad vi vill. Vi kan berätta sanningen. Vi kan ljuga. Men ingen kommer någonsin veta vad som är sant. Folk kan tro på vad vi säger. Eller inte säger. Vi vet. Vi var där. Vi såg. Vi hörde. Vi kände. Och du tänkte på mig. Den där stunden. Du tänkte på det när du såg mig. När våra blickar möttes och det kändes som tiden stod stilla och allt runtomkring oss låg i en dimma. Du kände det. Jag vet det. Du tänkte på det. Precis som jag. För det är det enda minnet vi riktigt har av varandra. Du är ett svin. Det största i hela världen. Jag hatar din personlighet. Jag älskar det du döljer. Jag vill ha dig mer än någonting annat. Jag suktar efter din kropp. Jag vill ha det jag inte kan få. Jag vill att du ska vara det jag inte kan få. Jag vill sukta efter dig.