forbidden

Det kan vara så att jag ångrar mig och saknar dig och så. Det kan också vara så att jag blir ledsen när jag tänker på hur mycket jag sårat dig och att det tog mig tre och ett halvt år att inse att det inte var värt det. Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut idag om jag inte gjort det jag gjorde. Kanske hade du inte hatat mig idag. Kanske hade du älskat mig. Och jag älskat dig. Kanske hade det vart du och jag. Det fanns en tidpunkt då jag trodde att jag hatade dig också. Men jag tror det var en försvarsmekanism för att samvetet inte skulle slå till. Jag mår illa när jag tänker på hur jag betedde mig mot dig. Vad gav mig rätten att göra så? Och vad hände med dig? Jag fanns aldrig i närheten att se någon sorg. Var det så att jag faktiskt sårat dig så hårt? Kan det vara så att det spelat stor roll i ditt liv? Medans det inte spelat någon roll i mitt liv alls. Tills nu. Nu spelar det plötsligt roll. Jag saknar dig. Jag fattar inte varför, men jag saknar dig. Och jag ångrar mig. Jag ångrar mig så fruktansvärt mycket. Jag skulle vilja tala om för dig hur ledsen jag är att min förlorade tonårssjäl inte visste bättre och gick på tanke och inte hjärta. Men vad skulle det spela för roll? Tre och ett halvt år senare. Efter att det redan hänt. Man ska inte förlåta något sånt. Därför gör du rätt i att hata mig. Skit ska skit ha. Jag lär mig. Men fortfarande; jag saknar dig. Och ångrar mig. Jag kan säga det i evigheter. Jag ångrar mig. Jag har insett det nu. Förlåt.