forbidden

Jag är så arg på dig. Så jävla jävla jävla arg på dig.

"Tiden läker alla sår", "man glömmer med tiden" men man gör ju inte det. Visst, man kan glömma för en stund, men det lustiga med människans hjärna är att den gärna förtränger det dåliga. Jag kan se på bilder på vissa människor, människor som jag haft en fin tid med men som sedan behandlat mig som skit, som jag också behandlat som skit tillbaka och lämnat det så, och så kan jag känna saknad. En fruktansvärd saknad. En saknad tillbaka till tiden som var den värsta i mitt liv. Men det har jag förträngt, tänker; så hemskt kan det inte ha varit. Fast det var det ju. Det fick mig att göra sjuka saker. Ge hat mot alla som älskade mig, tillslut mot de få som fanns kvar, de få som inte älskade mig utan faktiskt bara stod ut med mig. Men på något sätt minns jag det inte. Jag ser bara det fina. Min bästa vän. Den som inte än hunnit svika mig något så brutalt, den enda som stod där med mig och gav alla "the middle finger". Vi var de som inte brydde oss, vi var de som klarade oss själva. De självsäkra, de starka. Stark mot stark betyder katastrof. Vi bröt ner varandra, vart svagare än alla. Vi gav upp. Bägge två. Och se på oss nu. Det är helt oförståeligt hur man kan gå från bästa kompisar till ingenting. Vi hälsar inte på varandra, vi ser inte åt varandra. Och trots att jag glömt dig för några år, skär det i hjärtat varje gång jag minns dig. Det skär och krossar eftersom tiden gick för fort. Fyra år har gått. Vi fick för kort tid av kärlek. Att så kort tid av hat kunde sätta oss i denna position. Att så kort tid av hat kan spela så stor roll i lång tid av kärlek. Att det ska ta fyra år att inse att man skulle tagit vara på det. Eller så är det bara så att jag förträngt smärtan av ditt svek. Jag har alltid undrat varför. Vad fick du ut av ditt svek mot mig? Du var lika ensam som jag. Du var svagare än jag. Du föll. Jag var bättre på att vara stark. Och jag tror att det var det som skar i hjärtat djupast. Att DU föll. Att du inte var lika stark som jag. Jag ville glömma dig, lägga allt bakom mig. Det gick bra. För en stund. Nu minns jag dig och jag saknar dig. Den gamla du. Nu minns jag ditt svek. Jag minns hatet. Och vet du vad? Tiden läker inte alla sår. Man glömmer inte med tiden. Jag minns allt som om du precis gjort det. Nu är du populär. Du har många vänner. Grattis. Du har lärt dig. Du har lärt dig av dem. Alla de som vi gav "the middle finger". Du har lärt dig att vara svag. Men vet du vad? Jag står här och väntar. För ensam är stark. Det kommer du snart inse. Och jag kan lära dig att vara stark igen. Det är min tröst. Att du är svag och jag är stark. Och jag kan trots allt tacka dig för att du gjort mig ännu starkare. Ditt svek har fått mig att klara mig igenom andra svek. Du har hjälpt mig hitta mig själv och växa. Du har lärt mig att jag hellre är ensam än bland folk jag inte gillar. Du har lärt mig att kunna vara ensam och trivas med det. Jag lär mig av dina misstag. Du är svag och jag är stark.

Okej. Jag har en bekännelse. Det här är min hemliga blogg. Ingen läser den. Än. Jag har inte berättat för någon att jag har den och inte spridit den på något vis. Jag vet inte hur länge den kommer hållas hemlig, jag vet inte om jag kommer berätta eller om någon kommer hitta den, men tillsvidare är den dold. Jag har pojkvän, men senaste tiden har mycket andra känslor bubblat upp. Gamla, gömda känslor, nya känslor. Och andra känslor har sakta börjat brinna ur. Detta är känslor som är svåra att hantera eftersom jag är en människa som måste prata ur mig. Det jag gömmer måste jag på något sätt få ur mig. Jag är inte heller någon som gillar att berätta om mina töntiga problem för alla och lägga det på deras axlar, därför var detta en fin lösning. Jag menar, att skriva dessa saker i min riktiga, offentliga blogg känns lite opassande. Att folk kan läsa alla mina tankar och känslor. Att öppna upp sig och vara så naken inför alla man känner. Dessa tankar som ni vid detta lag kanske förstått är väldigt förbjudna. I alla fall när man har pojkvän. Och dagens ämne och tankar känns förbjudna i samhället. Enligt lagen osv. är det fullkomligt tillåtet, men på något sätt är man så utpekad. Jag har börjat kolla på äldre män. Alltså män. 30-40. Och jag gillar det. Deras beteende, hur de hanterar en. Allt de gör, hur de ser på livet och andra människor. De uppskattar en på ett annat sätt och uppmuntrar på ett annat sätt. Ett annat sätt som är främmande och spännande. Något som gör mig nyfiken. Jag har tidigare aldrig kunnat tänka i de banorna. Inte ens funderat på att tänka i de banorna. Män som skulle kunna vara min pappa nästan. Män i den åldern kunde jag bara se som "pappamaterial". Varje gång någon i den åldern var snäll mot en såg man det som en "pappig" gest. Men nu är man helt plötsligt vuxen och de ser en inte längre som ett barn. Män som inte känt mig som barn utan som bara ser mig som vuxen, ser det på ett annat sätt. De ser mig som en kvinna. En ung kvinna som är helt möjlig att ligga med, ragga på, ha ett förhållande med. För någon månad sedan fick en speciell person mig att öppna upp ögonen för det. Ni vet i alla filmer, alla tjejers "otroliga dröm", att ha en hemlig affär med läraren, lite det scenariot hände mig. Jag har alltid tyckt att min lärare ser bra ut, alltid tänkt lite på det och velat att han ska titta lite extra på mig. Vilket han gjorde. Jag fick nog lite extra uppmärksamhet och lite extra uppmuntran. Men så tänkte jag om och tänkte att "nej, han är min lärare, 16 år äldre än mig. Jag kan inte tänka så." Sen slutade han, det gick ett år, han och hans sambo splittade och så hörde han av sig. Han bekände någonting jag aldrig kunnat tänka mig. Och jag vart glad. Det var som att tända ett ljus. Helt plötsligt öppnade jag upp ögonen för det. Och det är så nytt och spännande. En dörr öppnades och det är klart man vill utforska det. Jag vet inte om det är normalt. Jag vet inte vad jag ska göra. Det är konstigt det här..

Ibland blir jag arg på mig själv. Hur jag reagerar mot dig. Men det är bara när jag är full. Jag vet egentligen att det är jag som är desperat efter din uppmärksamhet. Jag tror att du vill ha min uppmärksamhet och att det är jag som styr detta. Vad fel man kan ha när man är full. Så fel, så fel. Det är sorgligt. Mitt liv är sorgligt. Jag är sorglig.

Jag drömde om dig inatt. Det var underbart. Det var en sådan fin dröm. Allt man önskar vore mitt, var mitt, allt man önskar skulle hända, hände. Den kändes så verklig. Så sann. Men sedan är ju drömmar bara en massa lögner. De får en att tro att man lever sitt önskeliv, ger en en smak av det ljuva livet, för att sedan krossa ens hjärta lite när man vaknar. Men det är väl därför de kallas drömmar. Jag drömmer om dig, inte bara nattligt utan som en livsdröm. Jag vet inte varför. Jag vet inte vad det är med dig som gör mig så såld och fast. Egentligen är det inget speciellt med dig, och egentligen vet jag inte om jag verkligen tycker såhär om dig. Jag vet bara att jag föll för dig då och trots att vi inte träffats på riktigt efter det, känner jag fortfarande av det. Kanske är det just därför. Jag ser bara dig som den du var då. Den jag var så fast för då. Eller så är det spelet. Att försöka få det man inte kan få. Fast på en mycket högre nivå. Jag kommer förlora. Oddsen är emot mig. Varför inte bara lägga sig? Vinsten är inte så hög längre. Tror jag. Då är det ju inte ens värt det? Men ändå kan jag inte lägga mig och erkänna mig förlorare. Fast jag helst av allt skulle vilja. Jag har fastnat i detta spelberoende. Jag kan lägga av för en stund, men påminns snabbt när minnen kommer tillbaka. Jag har glömt mycket. Mycket som jag blivit påmind om. När jag ser tillbaka och tänker på minnena känns det som att vi är tillbaka där. Det känns som att alt var som då. Min ställning till dig och din ställning till mig. Det var bra. Kanon. Toppen. Men så kom sommaren och svepte bort allt. Vi glömde varandra. Rättning; du glömde mig. Jag glömde dig för en sekund. Gömde undan dig bakom dammet på byrån. Visst du minns mig, som person. Inte som den. Du hälsar när vi ses, är glad, trevlig. Men vi är bara bekanta nuförtiden. Jag är äldre nu. Vuxen. Det borde ge mig bättre odds. Jag kan spela ignorant mot dig och har gjort det. Då vill du spela. Då går du all in och tar mig med storm. Det är så svårt att hålla emot, eftersom jag vet att du är game. Jag är game om du är. Men vi kan inte spela tillsammans och du är bättre. Du spelar med många, jag spelar med dig. Du har erfarenhet, du vinner. Jag förlorar. Jag vet att du gillar ignorans. Jag vet att du hatar ignorans. Du är precis likadan som jag. Vrång. Du får ignorans, blir sur och ignorerar tillbaka när du får uppmärksamhet. Precis som jag. Du kanske tänker precis som jag? Jag blir frustrerad på dig, du kanske blir frustrerad på mig? Det kanske är jag som är värst. Det kanske är jag som är bäst på game. I så fall kommer du ifatt. Jag vill vinna, men orkar inte spela längre. Jag har spelat i fyra år nu. Jag är trött.

Besvikelse. Varför blir man besviken, fast man räknat med svaren man får? Kanske är det inte svaren utan bara situationen? Situationen är dålig. Den är skit. Kassare än kassheten själv. För vilka val man än gör och vilka vägar man än går, blir det skit i denna situation. Att vara trött på det man har, trots att det är ett ganska bra läge, och må dåligt över det. Men att må dåligt över att lämna ett ganska bra och stabilt läge för något helt annat, oväntat, orätt och definitivt ostabilt. Ostabiliteten som gång på gång bekräftar sig själv som ett dåligt alternativ. Varför är det trots detta så lockande? Ett stabilt läge borde väl vara bra? Ett sådant man vill dras till. Eller? Man borde inte vilja dras till något dåligt, något som gör en galen gång på gång. Som får en att balla ur. Något som gör att man mestadels av tiden blir arg och besviken. Då borde man stanna i sitt stabila läge. Eller..? Ska man nöja sig med det man har. "You don't know what you've got til it's gone." Det är väl sant? Ibland är det hårt att följa sitt hjärta, och vad gör man om hjärtat vill två olika saker på två olika vägar? Ska man följa hjärnan då? To be continued...