jag är stark
"Tiden läker alla sår", "man glömmer med tiden" men man gör ju inte det. Visst, man kan glömma för en stund, men det lustiga med människans hjärna är att den gärna förtränger det dåliga. Jag kan se på bilder på vissa människor, människor som jag haft en fin tid med men som sedan behandlat mig som skit, som jag också behandlat som skit tillbaka och lämnat det så, och så kan jag känna saknad. En fruktansvärd saknad. En saknad tillbaka till tiden som var den värsta i mitt liv. Men det har jag förträngt, tänker; så hemskt kan det inte ha varit. Fast det var det ju. Det fick mig att göra sjuka saker. Ge hat mot alla som älskade mig, tillslut mot de få som fanns kvar, de få som inte älskade mig utan faktiskt bara stod ut med mig. Men på något sätt minns jag det inte. Jag ser bara det fina. Min bästa vän. Den som inte än hunnit svika mig något så brutalt, den enda som stod där med mig och gav alla "the middle finger". Vi var de som inte brydde oss, vi var de som klarade oss själva. De självsäkra, de starka. Stark mot stark betyder katastrof. Vi bröt ner varandra, vart svagare än alla. Vi gav upp. Bägge två. Och se på oss nu. Det är helt oförståeligt hur man kan gå från bästa kompisar till ingenting. Vi hälsar inte på varandra, vi ser inte åt varandra. Och trots att jag glömt dig för några år, skär det i hjärtat varje gång jag minns dig. Det skär och krossar eftersom tiden gick för fort. Fyra år har gått. Vi fick för kort tid av kärlek. Att så kort tid av hat kunde sätta oss i denna position. Att så kort tid av hat kan spela så stor roll i lång tid av kärlek. Att det ska ta fyra år att inse att man skulle tagit vara på det. Eller så är det bara så att jag förträngt smärtan av ditt svek. Jag har alltid undrat varför. Vad fick du ut av ditt svek mot mig? Du var lika ensam som jag. Du var svagare än jag. Du föll. Jag var bättre på att vara stark. Och jag tror att det var det som skar i hjärtat djupast. Att DU föll. Att du inte var lika stark som jag. Jag ville glömma dig, lägga allt bakom mig. Det gick bra. För en stund. Nu minns jag dig och jag saknar dig. Den gamla du. Nu minns jag ditt svek. Jag minns hatet. Och vet du vad? Tiden läker inte alla sår. Man glömmer inte med tiden. Jag minns allt som om du precis gjort det. Nu är du populär. Du har många vänner. Grattis. Du har lärt dig. Du har lärt dig av dem. Alla de som vi gav "the middle finger". Du har lärt dig att vara svag. Men vet du vad? Jag står här och väntar. För ensam är stark. Det kommer du snart inse. Och jag kan lära dig att vara stark igen. Det är min tröst. Att du är svag och jag är stark. Och jag kan trots allt tacka dig för att du gjort mig ännu starkare. Ditt svek har fått mig att klara mig igenom andra svek. Du har hjälpt mig hitta mig själv och växa. Du har lärt mig att jag hellre är ensam än bland folk jag inte gillar. Du har lärt mig att kunna vara ensam och trivas med det. Jag lär mig av dina misstag. Du är svag och jag är stark.
