forbidden

Den där känslan när man hittat den rätte. Den som allt känns så bra med. Den man tänker på hela tiden dag ut och dag in. Den som man är så svag för och inte kan säga nej till hur mycket man än skulle vilja eller behöva. Den som gör en så lycklig att man känner att man inte behöver någonting annat i hela världen. Den som gör att ditt liv känns komplett. Den du skulle göra allt för, den du skulle ge ditt liv för. Den du känner att du vill dela resten av ditt liv med. 
Jag har hittat honom. Den där känslan finns där. Den känns helt underbar, han är helt underbar. Han gör mig så lycklig att hjärtat nästan slutar slå. Allt detta känner jag trots att vi aldrig fått chansen att komma varandra så nära. Dessa känslor växer mer och mer för varje dag, trots att jag nästan aldrig har möjlighet att träffa honom. Bara i smyg, eller på platser han inte är där för att besöka mig. Därför att han har flickvän. En gravid flickvän. En gravid flickvän och sambo som han inte trivs med. 
Det gör så ont att veta att den människa jag känner starkare för än någon annan någonsin inte är möjlig att få. Att jag inte kan berätta det för någon. Det gör så fruktansvärt ont att veta att den jag vill vara med mer än någon annan känner likadant, men inte kan göra någonting åt det på grund av positionen han sitter i. Det gör så förfärligt ont i hjärtat att veta att jag behöver släppa honom, utan att ens ha fått honom. Det är en hemsk känsla att veta att den man älskar väntar barn med någon annan. 
Det gör ont att behöva säga ifrån när man får höra precis de saker man faktiskt vill höra. De saker man velat höra om han vore tillgänglig. De saker som gör att man faller pladask för honom. Han vet precis vad han ska säga för att få mig på fall. Och det är det han vill. Han vill att jag ska vara fast för honom. Egentligen. Han vill att det ska vara vi precis som jag. Han vet precis hur han ska få mig att lätta från denna värld och stiga till sjunde himlen. Han vet precis vad jag vill. Han är så frukstansvärt, fantastiskt.. perfekt.
Jag vill inte berätta för honom vad jag känner. Jag vågar inte berätta för honom vad jag känner. Jag är rädd för att den sekunden jag gjort det, har jag gett mig in i leken och satt mitt hjärta på spel. Då har jag lämnat ut mig själv till hans öde att göra vad han vill med det. Då har jag ingen kontroll. Och jag vet att jag kommer förlora. Jag kommer inte gå före. Så är det. Det är över.

Det kan vara så att jag ångrar mig och saknar dig och så. Det kan också vara så att jag blir ledsen när jag tänker på hur mycket jag sårat dig och att det tog mig tre och ett halvt år att inse att det inte var värt det. Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut idag om jag inte gjort det jag gjorde. Kanske hade du inte hatat mig idag. Kanske hade du älskat mig. Och jag älskat dig. Kanske hade det vart du och jag. Det fanns en tidpunkt då jag trodde att jag hatade dig också. Men jag tror det var en försvarsmekanism för att samvetet inte skulle slå till. Jag mår illa när jag tänker på hur jag betedde mig mot dig. Vad gav mig rätten att göra så? Och vad hände med dig? Jag fanns aldrig i närheten att se någon sorg. Var det så att jag faktiskt sårat dig så hårt? Kan det vara så att det spelat stor roll i ditt liv? Medans det inte spelat någon roll i mitt liv alls. Tills nu. Nu spelar det plötsligt roll. Jag saknar dig. Jag fattar inte varför, men jag saknar dig. Och jag ångrar mig. Jag ångrar mig så fruktansvärt mycket. Jag skulle vilja tala om för dig hur ledsen jag är att min förlorade tonårssjäl inte visste bättre och gick på tanke och inte hjärta. Men vad skulle det spela för roll? Tre och ett halvt år senare. Efter att det redan hänt. Man ska inte förlåta något sånt. Därför gör du rätt i att hata mig. Skit ska skit ha. Jag lär mig. Men fortfarande; jag saknar dig. Och ångrar mig. Jag kan säga det i evigheter. Jag ångrar mig. Jag har insett det nu. Förlåt.

Det du gör bryter mot alla regler. Det är så fel. Så orätt. Så inte okej. Men jag älskar det. Inombords är det något jag inte ens kunnat drömma om. Ingenting jag ens vågat tänka. Fast lite har jag nog fantiserat. En del. Hoppats. Men talat om för mig själv att sluta. Det är ingen mening. För det är så fel. Kommer aldrig ske. Allt står emot det. Ingenting för. Så varför? Varför hände det som just hände. Jag har nypt mig själv flera gånger för att se om det faktiskt var så att det hände. För så kan det ju inte vara? Så igen. Varför? Varför göra det jobbigt? Varför göra det svårt? Fel? Orätt? Men så bra.