Livets många vägskäl
Besvikelse. Varför blir man besviken, fast man räknat med svaren man får? Kanske är det inte svaren utan bara situationen? Situationen är dålig. Den är skit. Kassare än kassheten själv. För vilka val man än gör och vilka vägar man än går, blir det skit i denna situation. Att vara trött på det man har, trots att det är ett ganska bra läge, och må dåligt över det. Men att må dåligt över att lämna ett ganska bra och stabilt läge för något helt annat, oväntat, orätt och definitivt ostabilt. Ostabiliteten som gång på gång bekräftar sig själv som ett dåligt alternativ. Varför är det trots detta så lockande? Ett stabilt läge borde väl vara bra? Ett sådant man vill dras till. Eller? Man borde inte vilja dras till något dåligt, något som gör en galen gång på gång. Som får en att balla ur. Något som gör att man mestadels av tiden blir arg och besviken. Då borde man stanna i sitt stabila läge. Eller..? Ska man nöja sig med det man har. "You don't know what you've got til it's gone." Det är väl sant? Ibland är det hårt att följa sitt hjärta, och vad gör man om hjärtat vill två olika saker på två olika vägar? Ska man följa hjärnan då? To be continued...
