farväl
Jag försöker intala mig själv och alla andra hela tiden att det är okej, att jag inte saknar dig. Detta för att hålla mig stark, för att inte falla in i sorg och ensamhet. Men sanningen är att jag går hela tiden och försöker hålla tårarna inne. Efter tre år går det inte låta bli att känna sorg och ensamhet trots att det är vad man vill. Jag valde detta och står fast vid det, jag vet att jag kan få allt tillbaka, bara jag åker till dig och säger att jag ångrar mig, men jag vet att jag kommer sitta i samma position igen. Vi hade det inte bra. Jag saknar inte dig, jag saknar sällskapet. Att veta att man har någon. Okej, lite saknar jag dig, allt du vet om mig, allt jag vet om dig. Det kommer jag sakna mest av allt. Att inte ha någon att prata med som jag kunde prata med dig. Du var min pojkvän, min bästa vän, mitt allt. Jag saknar det när jag tittar igenom gamla bilder och sms, men vi är inte de personerna längre, vi var inte längre det paret. Det går inte att leva i en lögn och fantasi. Jag levde i en lögn och jag valde att avsluta oss innan jag gjorde något dumt för att såra dig. Det är bättre att avsluta det innan något hänt, på så sätt kan vi i stället för att hata varandra, bygga upp en vänskap. Jag längtar tills vi nått den punkt då vi inte känner någon kärlek för varandra längre. Jag vill nå den punkt då jag kan vara lycklig för din skull att du hittat någon ny och du vara lycklig för min skull att jag hittat någon ny. Båda två hatar att ex finns med i bilden när man hittar någon ny och jag vill inte kräva av dig att vi ska vara vänner när du väl gör det, jag förstår om det inte går (mer än någon annan). Men på något sätt drömmer jag om att vi ska kunna vara vänner, att din kommande flickvän då ska förstå att det inte finns något kvar av våra känslor för varandra så att det kan vara okej för oss att prata, kanske bara någon gång ibland. Jag önskar dig all lycka i livet och vill att du ska veta att jag har haft den bästa tiden i mitt liv med dig. Jag ångrar ingenting. Jag älskar dig.
